heartems

Jag har många gånger under den tiden vi vetat att Lowa är döv fått höra hur synd det är om oss. Hur synd det är om mig och Mattias som fick en dotter som är döv. Jag såg på det så i början. Den första månaden, då tyckte jag jätte synd om oss och jag grät varenda jäkla dag. Jag kommer så väl ihåg när Mattias fick åka hem från jobbet för att ta hand om mig. Lowa sov, jag stod och diskade och helt plötsligt så föll allting. Jag SKREK rakt ut, kunde inte andas, skrek på världen, varför just hon?

 

Jag vet att jag ofta tänkte "men hur ska jag kunna ge henne den uppväxten jag aldrig fick?" Det har ju alltid varit min största dröm. Efter några veckor av sorg började jag resa på mig och idag kan jag inte förstå hur jag kunnat tänka några av dom tankar jag haft.

 

Idag tål jag inte att höra att det är synd om oss, för jag tycker verkligen inte det. Vi har fått en helt otrolig liten tjej! Förstå mig rätt, jag hade gett miljoner för att göra henne hörande men samtidigt så hade det inte varit Lowa då. Lowa är en sån liten visuell och klok tjej! Hon är så så så nöjd med livet och älskar varje minut av det! Hon gnäller aldrig, alltid pigg och glad och älskar att få andra människor att skratta. Om ni bara hade träffat henne hade ni förstått vad jag pratar om!

 

Jag är glad att jag fått denna erfarenhet. Att jag får lära mig teckenspråk. Att jag får vara med om ögonblicket då min dotter får höra mig för första gången. Ingen kan förstå den känslan, ingen!